Du skriver sårande saker ena dagen och glädjande andra. Jag förstår inte vem du har blivit.
Personlighetskluven ekar i mitt huvud. Vem är du?
Tycker det är synd att du har kastat allt i sjön som du kämpat för i 2 år. Ditt beroende består. Du föll tillbaka!

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, oss, våran tid tillsammans.
Det gör så ont inom mig.
Jag vill bara kunna gå vidare och inte känna denna smärta längre.
Jag vill gråta men jag har inga tårar kvar.
Det smärtar mer när du säger "varför är du ledsen, sårad? Du har itne rätt till och vara det."

Du är en bra kille egentligen. Du behöver bara lite hjälp. Hjälp med dig själv.
Du var min första kärlek. Min prins. Du kommer alltid ha en speciell plats hos mig.
Men vi kommer aldrig kunna bli ett par igen. Det är för mycket i vägen. För mycket fel.